Trude är fjorton år. Hon bor med sin mamma Mia. Mia har varit inlagd en tid på en psykiatrisk avdelning. I hela Trudes liv har hon varit frisk, men nu är hon inte det. Hon är inte frisk och hon har försökt hoppa framför ett tåg i Londons tunnelbana.
En dag, kort därpå, tar Trude med ett foto till sin mamma på avdelningen. Det är ett foto på dem båda. Trude sitter uppkrupen i hennes knä. De kramas. Mia har en tigerring på höger ringfinger. När hon behöver minnas något flyttar hon ringen till vänster ringfinger. Nu ber Trude sin mamma flytta ringen. Så att hon ska minnas henne, Trude. Minnas henne och inte göra något oåterkalleligt.
Det här fick hon inte glömma. Hon hade mycket att leva för. Om hon inte kunde komma på några fler skäl fick hon hålla sig till detta enda: mig.
En söndag i maj, 1990, i ett obevakat ögonblick, avviker Mia från avdelningen. Några timmar senare hoppar hon från sjukhusets sjunde våning. Då har hon varit sjuk i lite över ett år och Trude är femton.
Efteråt minns jag att det kändes viktigt, detta att hon landade på den gröna slänten där maskrosorna sträckte hals mot solen. Det värsta tänkbara hade hänt. Ändå tänkte jag: Hon kunde ha landat på asfalt.
Tjugo år senare går Trude upp på sin pappas vind och öppnar kartongerna med Mias saker. Hon är själv mamma, och hennes barn frågar om Mia, mamma Mia, mormor Mia.
